När minnet var som kortast

Ni som har känt mig både länge och väl vet att mitt minne oftast är bra. Kanske så bra att du ringer mig när du ska uppdatera ditt cv och undrar över ett årtal. Eller undrar vad den där tjejen som du dejtade i början av 2000-talet hette. Det här inlägget handlar om motsatsen.

De första veckorna med barn sov både Andreas och jag försvinnande lite (se inläggen under Sömnlöst). Ett tag var vi så trötta att vi båda i princip förlorade närminnet. Jag fick ofta svar på sms-frågor som jag inte mindes att jag hade ställt. Ibland blev det helt bisarrt. Exemplet nedan är just ett exempel för ingen av oss minns i detalj.

Jag (sitter i soffan och ammar två barn växelvis i flera timmar): Andreas, skulle du kunna fylla på min vattenflaska, hämta en banan och det där brevet från Försäkringskassan. Och en hårsnodd? Tack!
Andreas kommer tillbaka med ett Lypsyl och en kopp te.
Jag: Tack men det var nog inte det jag bad om. Jag har ett Lypsyl här …
Andreas: Oj förlåt, vad ville du ha då?
Jag: Ja … jag har ingen aning. Känner noga efter. Kanske om jag kan få ett glas mjölk och en flapjack. Och om du når min mobil där … jag borde ringa min frisör.

Efter någon vecka med total förvirring köpte jag ett avlångt block på Granit. Det hade post-it-klister i överkanten och var tänkt att agera kom-ihåg-lista, kyparblock åt Andreas och matdagbok för barnen av typen vem åt vad och när. Problemet var förstås att vi glömde att fylla i det.


5 reaktion på “När minnet var som kortast

Lämna ett svar till Anna (admin) Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>