Många etiketter

Jag har blivit mamma*. ‘Mamma’. Jag undrar hur många gånger jag måste smaka på det ordet innan det smälter. Och jag har inte bara blivit mamma som det alltid hette i tevereklamen för tvättmedel och tandkräm på nittiotalet. Jag har blivit ‘förstagångsmamma’, ‘tvåbarnsmamma’ och ‘tvillingmamma’ på samma gång. Och mamma efter många års längtan. Med etiketterna kommer tusen känslor (uppenbarligen eftersom de blev en hel blogg). Jag är ganska säker på att få av de saker jag känner är helt unika. Om inte annat märker jag det på den respons jag får här i bloggen, på Facebook och i verkliga livet. Ibland undrar jag dock vilka jag delar en upplevelse med.

Barnen har precis somnat. Jag har tillbringat hela dagen med dem även om de sov ovanligt länge när vi tog en fika i solen. Ändå upplever jag att vi knappt har träffats. När jag har bytt på Alva lyfter jag upp henne och håller henne hårt i famnen. Ställer mig framför en stor spegel och tittar länge på oss tillsammans. Där är du. Ser du? Oj, vad du har vuxit. Jag ger henne nästan motvilligt till Andreas som klär på pyjamas och ger D-droppar. Är det så här det känns att vara mamma? Är det så universiellt? Eller är det så just för förstagångsmammor? Eller för flerbarnsmammor som behöver dela uppmärksamheten mellan flera barn? Eller specifikt för tvillingmammor? Hänger det ihop med att jag har längtat så länge efter barn och äntligen har dem hos mig? Eller att jag vet att mina första barn med största sannolikhet också är mina sista?

Anna, Elliot och Alva 23/2 2013* Jag har också blivit ‘förälder’ men det ordet är inte lika känslomässigt laddat för mig. Jag tror alltså inte att mina känslor är specifika för mammor utan gissar att jag delar många av dem med förstagångs-, flerbarns- och tvillingpappor.

3 reaktion på “Många etiketter

  1. Tror att känslan är unik hos varje mamma och varje pappa, men den är nog lik på det sätt att man nästan blir ‘knockad’ av den kärlek man översköljs av varje gång du ser, tar, längtar, myser, njuter av deras närvaro; livet blir så mycket mer samtidigt så mycket mindre. För det enda som spelar någon roll är sina barn. Den kärleken är svår att ta på, men underbar att få uppleva.

    • Så fint beskrivet, Sandra! Jo, jag tror också att den är unik i just sin sammansättning samtidigt som många ändå upplever ungefär samma sak. Tänkte precis på er och hoppas att vi kan ses snart! Får posta i vår lilla grupp.

Lämna ett svar till maggan. Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>