Andreas och jag har tagit tusentals bilder på barnen. Verkligen tusentals. Andreas systemkamera smattrar när han fotograferar. För att fånga båda hyfsat stilla krävs det kamerasmatter. Trots att barnbilderna nu upptar en betydande del av datorns hårddisk (jo, den är uppbackad) finns det en sak som vi aldrig hann fånga. Vi saknar bilder på lilla c.

Elliot har alltid slagit om från glad till tokledsen på noll sekunder. Alva, däremot, hade i flera månader en mellanmin. Innan hon började gråta sjönk hennes mungipor sakta nedåt. Hon spärrade upp ögonen samtidigt som munnen i några sekunder formade ett litet, helt perfekt, uppochnedvänt c. Förvarningen var förkrossande effektiv. Vi var beredda att släppa allt och göra vad som helst för att ställa vad som nu var fel till rätta innan gråten hann komma. Därför finns lilla c inte dokumenterad. Istället för uppbackade ettor och nollor får Andreas och jag förlita oss på ett kollektivt minne i miniatyr. Kanske kommer tonårsversionen av Alva slå i dörrar och skrika Ni fattar ju ing-en-ting! I så fall lär jag titta på Andreas och med längtan i rösten sucka Åh, kommer du ihåg lilla c?