Hösten 2002 läste jag journalistik på Poppuis journalistskola. En uppgift var att skriva ett kåseri om Stockholm. Jag och Andreas höll då på att leta nytt boende. Vi hann titta på omkring 100 lägenheter innan vi köpte den vi i veckan flyttar ut från. För att tacka vår älskade tvåa för dessa tio år publicerar jag kåseriet här.

Kär varje söndag

Det är sju år sedan jag var singel. Ändå har jag de senaste månaderna haft ett mycket turbulent kärleksliv. Jag har letat bostadsrätt i Stockholm.

Jag tillhör definitivt inte dem som det är mest synd om i bostadsbristens Mecka. Jag och sambon har ett förstahandskontrakt på en stor trea i söderförorten Skogås. Efter åtta år av timlånga pendlingssessioner till gymnasium, universitet, arbete och umgänge började dock förortslivet fresta på. Det var främst därför som vi i somras beslutade oss för att börja kika på lägenheter i eller närmare stan. Inte visste jag då att jag skulle bli så kär.

Det första anfallet av passionerad förälskelse uppstod vid en visning av en tvåa på Maria Prästgårdsgata. Takhöjden. Trägolven. Serveringsskåpen från sekelskiftet! Den skulle jag ha. Jag bortsåg från att badrummet var så trångt att jag skulle tvingas hålla ständig diet och förvara katternas toalett i köket. Kosta vad det kosta vill. Och kosta gjorde det. Budgivningen höjde utgångspriset med drygt en halv miljon. 1,8 miljoner ansågs tvåan på 50 kvadrat vara värd. Det var första mötet med bostadsjaktens baksida. Andra människor blir också kära. Andra människor har mer pengar. Som student kan jag inte ta lån utan måste helt förlita mig på sambons kreditvärdighet. Som hyresgäst har jag ingen miljonvinst att kassera in. Mönstret upprepade sig.

Varje söndagsmorgon pirrade det i magen, DN låg på hallmattan, full av annonser. Jag och sambon klippte ut, gjorde upp en rutt, lånade en bil och gav oss iväg. Jag föll handlöst för en orientalisk etta med öppen spis på Sigtunagatan, tindrade över en studio med ateljéfönster på Kocksgatan, förälskade mig i två vindsvåningar med snedtak i Enskede och kärade ner mig i en minitvåa med mörkbruna trägolv anno 1878 på Bellmansgatan. Alltid med samma resultat. Mäklaren ringer i slutet av veckan och meddelar senaste budet. Och vi tvingas dra oss ur. Enda trösten för mig som mentalt redan flyttat in, målat om och inrett var vetskapen om att jag kommande söndag skulle hitta ett nytt objekt att älska. Så höll det på i flera månader.

Sedan gick det som det ofta går när Amor är inblandad. Saker och ting händer när man minst anar det. Mycket trött steg jag en söndag i oktober över tröskeln till en underbar tvåa vid Mariatorget. Jag såg mig omkring, vid det här laget medveten om mina begränsningar, vände mig till sambon och sa ”Vi har inte en chans”. Fyra dagar senare hade vi vunnit budgivningen som bara varade i tjugofemtusen kronor. Att vi trots det kommer fördubbla vår boendekostnad och förlora 27 kvadratmeter i boendeyta är en annan historia.

Det kostar att bli kär på Stockholms bostadsmarknad.

/ Anna december 2002