Min första nalle hette Lillen. Han utsattes för en hel del under min uppväxt. Bland annat ska jag ha tappat honom i Ålands hav. Han flöt dock tillräckligt länge för att vi skulle hinna vända och plocka upp honom. Detta trots att vi seglade och aldrig – jag menar aldrig – gick för motor. Det var värre med bestick och pappas nya, dyra glasögon. De hann vi aldrig plocka upp. Besticken kastade jag tydligen i men glasögonen var en olycka. Lillens dopp var också en olycka och olycklig blev jag. Det blev jag även den gång jag kom till dagis och insåg att Lillen hade trillat av på cykelturen dit. Lillen låg hela dagen på Valhallavägen. Det är därför han numera har ett ersättningsöga och saknar mun.
Så här ser Lillen ut idag:
Det här är Alva och Elliots första nallar. De är nytvättade för att vara riskfria att äta på …
… vilket Alva utnyttjade direkt. Kanske är det inte på Valhallavägen de här nallarna kommer att råka mest illa ut?
Den första nallen är viktig! Sonens nalle, inköpt av mig dagen innan han och hans mor lämnade Löwenströmska, ingår i det han under det senaste dryga decenniet släpat runt på eller magasinerat på säkert ställe i avvaktan på mer permanent bostad. Fruns nalle, av ålder och av (en gång i tiden) flitigt användande, har tappat huvudet och ett öga och förlorat mun och nos. Trots det får den fortfarande hänga med och jag har lovat att låta reparera den, bara jag får fatt på en bra ”nalledoktor”.
Då har du årets julklapp till din fru uttänkt!
Jag har INGET minne av Lillen, däremot minns jag Ettan väldigt väl
Underbar bild på Alva med munnen i fullt hugg
Ja, Alva föll direkt!
Inser att min namngivning var hyfsat övertydlig (lilla nallen = Lillen, första dockan = Ettan) och udda ibland (Pippidockan som jag klippte flätorna av hetteTegeltaket, uttalades Tettetatet).
Ja men jaaaaa, Tegeltaket kommer jag också ihåg, hon och min Lisa (som också hade avklippta flätor och ibland även tappade huvudet och skrämde livet av mig, då slängde jag in henne i städskåpet tills pappa kom hem och lagade henne) var till och med kompisar har jag för mig