Den första nallen

Min första nalle hette Lillen. Han utsattes för en hel del under min uppväxt. Bland annat ska jag ha tappat honom i Ålands hav. Han flöt dock tillräckligt länge för att vi skulle hinna vända och plocka upp honom. Detta trots att vi seglade och aldrig – jag menar aldrig – gick för motor. Det var värre med bestick och pappas nya, dyra glasögon. De hann vi aldrig plocka upp. Besticken kastade jag tydligen i men glasögonen var en olycka. Lillens dopp var också en olycka och olycklig blev jag. Det blev jag även den gång jag kom till dagis och insåg att Lillen hade trillat av på cykelturen dit. Lillen låg hela dagen på Valhallavägen. Det är därför han numera har ett ersättningsöga och saknar mun.

Så här ser Lillen ut idag:

Lillen 2012

Det här är Alva och Elliots första nallar. De är nytvättade för att vara riskfria att äta på …

Elliots och Alvas första nallar

… vilket Alva utnyttjade direkt. Kanske är det inte på Valhallavägen de här nallarna kommer att råka mest illa ut?

Alva biter sin nalle

Att man aldrig lär sig

När jag var några år gammal fastnade jag med huvudet mellan spjälorna i ett balkongräcke på typ åttonde våningen. Jag gnagde på en skorpa hemma hos farmor på Frejgatan, såg att det fanns ett dagis med barn på gården nedanför och ville titta. Sen stod jag där jag stod med öronen vikta framåt i minst en halvtimme tills farmor lyckades lirka loss mig, sannolikt med hjälp av matolja.
Anna med farmor. Tecknare: Sara Brännholm
Ungefär 30 år senare fastnar jag med handleden i spjälsängen. Nu slipper jag dock matoljan – det räcker med att vrida på handen.

Vägen hit: Mitt livs viktigaste diskussion

Hösten 2007 var jag och min dåvarande arbetsplats på konferens. Ett pass leddes av två forskare i psykologi. Övningen bestod i att lösa en släktutredande gåta om en man på ett fotografi, visa svaret för forskarna och därefter bli indelad i mindre grupper. Inom gruppen om cirka fem personer skulle vi enas om ett svar varpå vi skulle komma överens om hur vi skulle presentera lösningen för övriga kollegor.

Det visade sig senare att i alla grupper utom vår blandades korrekta svar med felaktiga. I min grupp hade vi alla fel lösning initialt – fyra av fem delade dessutom tankevurpa. När vi skulle rita upp förklaringen gick vi dock bet. Jag stod med pennan vid ett klassiskt konferensblock och ritade fula streckgubbar när min hjärna plötsligt kopplade rätt och jag såg den korrekta lösningen framför mig. Att få med resten av gruppen var dock inte helt enkelt. Jag argumenterade och förklarade om och om igen. Det tog en stund att övertala de andra men det gick. Vi presenterade rätt svar, liksom övriga grupper.

Efteråt tog en av forskarna mig åt sidan och sa att jag verkligen hade en retorisk och pedagogisk talang som jag kunde ha stor nytta av. Han sa också att om jag skulle använda den vid fel tillfälle kunde jag leda min omgivning helt galet. Istället för att fokusera på det positiva i hans återkoppling kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete. Jag hade tagit för mycket plats och kunde tolkas som manipulativ.

Drygt fyra år senare befann jag mig i slutskedet av en knepig ivf-behandling. Jag var svår att kicka igång trots allt högre hormondoser och riskerade att bli överstimulerad på samma gång. En manlig, äldre läkare ville till slut avbryta stimuleringen och försöka på nytt två månader senare. Jag bad att åtminstone få lämna nya prover och att han skulle diskutera mig med de övriga i läkargruppen eftersom jag redan hunnit träffat fem eller sex andra läkare. När jag hade bytt rum och inväntat en sköterska som skulle ta blodprover grät jag. Jag hade tagit uppskattningsvis 50 sprutor de senaste veckorna och orkade inte börja om ännu en gång.

Sen torkade jag tårarna, åkte hem och inväntade samtalet från läkaren. Han rekommenderade oss fortfarande att avbryta och verkade inte förvänta sig så mycket diskussion om saken. Jag var dock lugn när jag argumenterade och jämförde med föregående behandling och jag upprepade gång på gång att jag absolut förstod hans utgångspunkt men att jag nu var så insatt i min process att jag var säker på att det skulle vända om jag fick mer tid. Till slut kom vi överens om att jag kunde fortsätta tre dagar med en ännu högre dos. När jag senare den veckan träffade min kvinnliga huvudläkare visade det sig att jag hade haft rätt.

Nio månader senare föddes Alva och Elliot.

Den 2 november 2012 05:05 – 05:19

Det är den 2 november 2012. På Södersjukhuset har tiden gått plågsamt långsamt efter midnatt. Och så, klockan 05:05, stannar tiden helt upp och nollställs. För mig kommer detta alltid att vara brytpunkten. Tiden kommer att mätas i före respektive efter Alva och Elliot.

Klockan 05:05, nollpunkten
Jag: Är barnet okej? Är det … en flicka?
Röst någonstans ifrån: Ja då, hon mår jättefint.
Jag (min röst låter också avlägsen): Andreas … knäpp upp skjortan. Värm henne.
Röst någonstans ifrån: Okej, då tar vi vattnet på tvåan. Nu är det dags att krysta igen.

Fjorton minuter går. Jag har inga minnen av dem bortsett från bilden av vår dotter i en för stor vit mössa mot min makes bröst. De sitter helt stilla i en skinnfåtölj vid fönstret medan jag är omgiven av ett sjukvårdsteam om sju personer.

Klockan 05:19
Jag får min son på bröstet.
Hej, liten.

Strax därefter får jag även hålla henne – en tilltufsad liten dotter och en rosig liten son, båda knäpptysta och storögda.
Där är ni ju. Vet ni hur länge jag har väntat på er?