Hösten 2007 var jag och min dåvarande arbetsplats på konferens. Ett pass leddes av två forskare i psykologi. Övningen bestod i att lösa en släktutredande gåta om en man på ett fotografi, visa svaret för forskarna och därefter bli indelad i mindre grupper. Inom gruppen om cirka fem personer skulle vi enas om ett svar varpå vi skulle komma överens om hur vi skulle presentera lösningen för övriga kollegor.

Det visade sig senare att i alla grupper utom vår blandades korrekta svar med felaktiga. I min grupp hade vi alla fel lösning initialt – fyra av fem delade dessutom tankevurpa. När vi skulle rita upp förklaringen gick vi dock bet. Jag stod med pennan vid ett klassiskt konferensblock och ritade fula streckgubbar när min hjärna plötsligt kopplade rätt och jag såg den korrekta lösningen framför mig. Att få med resten av gruppen var dock inte helt enkelt. Jag argumenterade och förklarade om och om igen. Det tog en stund att övertala de andra men det gick. Vi presenterade rätt svar, liksom övriga grupper.

Efteråt tog en av forskarna mig åt sidan och sa att jag verkligen hade en retorisk och pedagogisk talang som jag kunde ha stor nytta av. Han sa också att om jag skulle använda den vid fel tillfälle kunde jag leda min omgivning helt galet. Istället för att fokusera på det positiva i hans återkoppling kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete. Jag hade tagit för mycket plats och kunde tolkas som manipulativ.

Drygt fyra år senare befann jag mig i slutskedet av en knepig ivf-behandling. Jag var svår att kicka igång trots allt högre hormondoser och riskerade att bli överstimulerad på samma gång. En manlig, äldre läkare ville till slut avbryta stimuleringen och försöka på nytt två månader senare. Jag bad att åtminstone få lämna nya prover och att han skulle diskutera mig med de övriga i läkargruppen eftersom jag redan hunnit träffat fem eller sex andra läkare. När jag hade bytt rum och inväntat en sköterska som skulle ta blodprover grät jag. Jag hade tagit uppskattningsvis 50 sprutor de senaste veckorna och orkade inte börja om ännu en gång.

Sen torkade jag tårarna, åkte hem och inväntade samtalet från läkaren. Han rekommenderade oss fortfarande att avbryta och verkade inte förvänta sig så mycket diskussion om saken. Jag var dock lugn när jag argumenterade och jämförde med föregående behandling och jag upprepade gång på gång att jag absolut förstod hans utgångspunkt men att jag nu var så insatt i min process att jag var säker på att det skulle vända om jag fick mer tid. Till slut kom vi överens om att jag kunde fortsätta tre dagar med en ännu högre dos. När jag senare den veckan träffade min kvinnliga huvudläkare visade det sig att jag hade haft rätt.

Nio månader senare föddes Alva och Elliot.