Idag springer Andreas Stockholm marathon, hans sjätte i ordningen. I normala fall brukar han hinna springa en hel del och sova en hel del som uppladdning. I år var det springa lite och sova mindre som gällde.

Mitt mål var att ta med barnen ut, gå till Söder Mälarstrand och heja som jag brukar. Jag har blivit bra på att lokalisera honom i löpmassorna. Förra året lyckades jag tre gånger i rekordkylan med min växande mage väl inbäddad under fleecetröja och regnjacka. Hej magen, där kommer er pappa. Oj, vad han springer fort. Så räknar jag på det. Vi har flyttat från Mariatorget så det blir en klart längre promenad. Jag har en rejäl vagn att trängas med. Andreas bör passera min tänkta ståplats ungefär vid halvtrematningen. Jag behöver blanda mjölkcocktails, mata båda och vara beredd på två utomhusblöjbyten i duggregn. Här börjar jag tveka. Och bestämmer mig för att det är viktigt med balans. Andreas är superambitiös idag. Då är det extra viktigt att jag tar det lugnt. Så nu följer jag maran digitalt i sällskap av två sovande barn, en kopp te och en chokladbit. Heja oss!