Vi packade vår lägenhet i tre omgångar. Först inför takommålning i våras, sedan inför fotografering/visning och till sist – såklart – inför själva flytten. Den första vändan var jag högst delaktig i packningen, den andra gången var jag påtagligt höggravid och endast involverad så länge jag kunde sitta bakåtlutad och den sista gången var min insats minimerad till Mmmm, Det blir säkert bra och Gör så. Flyttkartongerna är fördelade mellan ett Shurgardförråd, ett källarförråd och en tre meter hög stapel i det som ska bli barnrum. Detta skapar just nu ett problem. Jag har inga kläder.

Det är förstås inte helt sant. Jag har koll på följande i klädväg: underkläder, ett linne, två par tunna yogabyxor från Granit och en stor, grå kofta som jag stulit från Andreas. Och min bröllopsklänning från 2007. Jag får nog sätta fart och leta i lådorna om jag inte ska tillbringa hela julledigheten i mjukisbyxor eller en baraxlad, uppknäppt, vit klänning med långt släp.

I alla fall en av mina läsare får nu en upplevelse av déjà vu. Hon kommer nämligen ihåg det här inlägget i resedagboken från vår bröllopsresa. För svensk vinter i en för liten bröllopsklänning och australisk vildmark i den lilla svarta har en del gemensamt – en person som är mycket bättre på packning i teori än i praktik.