Jag hade hört att man kunde säga vad som helst under en förlossning och förberett maken på att inte lyssna så noga. Missade dock att varsko barnmorskan och frågade lugnt i slutet av den aktiva fasen: Om man föder tvillingar vid tidsomställningen till normaltid och ettan kommer 02:50 och tvåan en kvart senare … Vem räknas då som äldst?
Hennes svar? Oj… äh, det har jag ingen aning om. Jag gissar att hon tänkte O…kej, då drar vi ner på smärtlindringen för sen gjorde det väldigt mycket mer ont.
Det är kallt idag. Men det ska visst vara okej att gå ut ändå. Det vet jag, för jag har frågat.
När vi gick hem från BB var det sex plusgrader. När vi skulle på återbesök senare samma vecka var det bara fyra. Eftersom jag ändå pratade med en barnmorska på Södersjukhuset samma morgon passade jag på att fråga om det var något vi skulle tänka på när vi tog ut de små i vagnen. Barnmorskan svarade torrt Det finns barn i Norrland också, vet du. Och i Sibirien evakuerar de barn först när det är minus 50. Jaha.
P.S. Ja, jag har bott i Stockholm i hela mitt liv. Och min smärtgräns går antagligen betydligt tidigare än barnmorskans men jag kan ju alltid skylla på att fleeceoverallen från Lindex nog inte är anpassad för sibirisk kyla.
Först publicerat på min Facebooksida:
Och så ersattes väldigt många års längtan med dessa små underverk. Håll gärna tummarna för att de förblir friska och fortsätter växa, växa, växa. Med bilden bifogas en särskilt varm kram till er som saknar eller önskar.
Jag skrev ett Äntligen-är-de-här-inlägg på Facebook och postade en bild. Och blev knockad av responsen. Över 100 personer gillade och kommenterade. De följande veckorna fick jag så många mejl och sms. De innehöll lyckönskningar och så mycket fin återkoppling att jag dagligen blev rörd. De innehöll också mina vänners, kollegors och bekantas historier. Jag fick ta del av personliga erfarenheter om missfall och att förlora ett barn, att få barn som ung, om amning som inte fungerat, om ivf som lyckades eller ivf som avbröts, om rädsla för att få fler barn och valet att helt avstå från barn, om negativa besked och felaktiga diagnoser och lyckan och oron när barnen väl kom. När jag delade med mig av mina tankar – och glädjen över våra små – fick jag förtroendet att ta emot andras.
Jag garanterar er att era historier stannar hos mig. Och hoppas att ni – och andra – vill fortsätta läsa och kommentera när jag nu börjat blogga. Och ja, det var därför jag valde just delade.se.
Jag: Vad är klockan?
Maken: Du menar nu?
Först publicerat på min Facebooksida:
Och så var de äntligen här. Imorse 05.05 fick vi en helt bedårande liten dotter (2875 gr, 48 cm) och en knapp kvart senare, 05.19, fick vi en helt bedårande liten son (2605 gr, 46 cm).
Efter att ha delat mage i 252 dagar ser Alva och Elliot varandra för första gången.
Det är den 2 november 2012. På Södersjukhuset har tiden gått plågsamt långsamt efter midnatt. Och så, klockan 05:05, stannar tiden helt upp och nollställs. För mig kommer detta alltid att vara brytpunkten. Tiden kommer att mätas i före respektive efter Alva och Elliot.
Klockan 05:05, nollpunkten
Jag: Är barnet okej? Är det … en flicka?
Röst någonstans ifrån: Ja då, hon mår jättefint.
Jag (min röst låter också avlägsen): Andreas … knäpp upp skjortan. Värm henne.
Röst någonstans ifrån: Okej, då tar vi vattnet på tvåan. Nu är det dags att krysta igen.
Fjorton minuter går. Jag har inga minnen av dem bortsett från bilden av vår dotter i en för stor vit mössa mot min makes bröst. De sitter helt stilla i en skinnfåtölj vid fönstret medan jag är omgiven av ett sjukvårdsteam om sju personer.
Klockan 05:19
Jag får min son på bröstet.
Hej, liten.
Strax därefter får jag även hålla henne – en tilltufsad liten dotter och en rosig liten son, båda knäpptysta och storögda.
Där är ni ju. Vet ni hur länge jag har väntat på er?