Idag är det den 14 december och då fyller en väldigt speciell vän år. Eftersom han bor extremt långt bort har han inte träffat de små än, annat än via Skype. Jag missade (tydligen) hans namnsdag men försöker nu kompensera det med en extra offentlig födelsedagshälsning – grattis, grattis, grattis Henrik! Dina fadderbarn längtar efter att få träffa dig annat än ”på teve”.
Jag och Andreas är inne på vårt artonde år tillsammans (jo, vi var unga när vi träffades). I fjorton av dessa år har vi bott tillsammans och haft gemensam ekonomi. Vi tycker att det är väldigt praktiskt. Till jul, födelsedagar, bröllopsdagar och andra tillfällen då vi vill ge den andra en present är det däremot trist att denna andra alltid är med och delar notan.
Nu har vi dock hittat en alldeles ny valuta. Sedan några veckor är ostörd sömn det värdefullaste vi kan föreställa oss. Ikväll lyssnar jag på Musikhjälpen, matar och gosar med de små, trixar ihop julklappar på nätet och skriver denna post. Samtidigt ger jag Andreas lyxklappen obruten sömn. Han kommer sannolikt ge klappen tillbaka till mig mellan kanske 01 och 05. För att sen få den i retur mellan … ja, ni förstår.
Nu är jag ju inte hur naiv som helst – även om vi inte har börjat förhandla om sömnen ännu inser jag att när Andreas börjar jobba i januari kan valutan förvandlas till hårdvaluta a la uscados i Solsidan. Då kommer jag kanske läsa det här inlägget och fnysa. Tills dess njuter jag av vår ömsesidiga generositet och låtsas att vi strösslar varandra med tryckta serietidningszetan inslagna i glansigt papper.
(De små sover ibland alldeles utmärkt, ibland inget vidare och allt oftare i otakt. De är dock extra bedårande när de sover tillsammans.)
Nu har klockan passerat midnatt och det är Lucia. Jag ska gå upp tidigt och borde onekligen gå och lägga mig. Jag ska tyvärr inte gå upp tidigt för att se ett Luciatåg, delta i ett Luciatåg eller anordna ett Luciatåg (fast det vore ju rart … Elliot skulle få vara vis man och Alva tomte och själv skulle jag vara tärna för det var jag alltid på dagis (ofta den enda tärnan) och Andreas skulle få vara publik för någon måste ju vara det). Vi ska istället fira barnens första Lucia med att hinna med både MVC och BVC. På samma dag. En bisats ”innan” men ett gigantiskt projekt ”efter”.
Hoppas ni får en fin dag,
Anna
*tba = trebokstavsakronym.
De senaste sex veckorna har vi tagit en bisarr mängd foton. Vi har dock väldigt få bilder på oss alla fyra. När vi försökte åtgärda detta med stativ och självutlösare gick det sådär.
Så! 0,033 % av våra bilder visar nu oss alla.
Det är den 10 mars 2012.
Mitt i natten snarare än morgon i ett klart upplyst badrum.
Musik via Spotify och väntan på en kall badkarskant.
En ordlös bön.
Ett klart och tydligt streck i rosarött.
Det mest efterlängtade beskedet i hela mitt liv.
I juni i år tog jag denna bild efter att ha funderat en bra stund på varför mobilen inte laddades.
Idag verkar det vara en sån där dag igen. Jag sitter invirad i en fleecefilt och tänker att amning verkligen får en att frysa innan jag inser att elementet är avstängt. Jag klär raskt på mig och efter att ha dragit på mig en tjock, stickad tröja står jag och tittar förvirrat på behån som jag fortfarande har i handen. Jag ska därefter byta på Elliot och klär av honom enbart på överkroppen. Det går bra nu.
Min första nalle hette Lillen. Han utsattes för en hel del under min uppväxt. Bland annat ska jag ha tappat honom i Ålands hav. Han flöt dock tillräckligt länge för att vi skulle hinna vända och plocka upp honom. Detta trots att vi seglade och aldrig – jag menar aldrig – gick för motor. Det var värre med bestick och pappas nya, dyra glasögon. De hann vi aldrig plocka upp. Besticken kastade jag tydligen i men glasögonen var en olycka. Lillens dopp var också en olycka och olycklig blev jag. Det blev jag även den gång jag kom till dagis och insåg att Lillen hade trillat av på cykelturen dit. Lillen låg hela dagen på Valhallavägen. Det är därför han numera har ett ersättningsöga och saknar mun.
Så här ser Lillen ut idag:
Det här är Alva och Elliots första nallar. De är nytvättade för att vara riskfria att äta på …
… vilket Alva utnyttjade direkt. Kanske är det inte på Valhallavägen de här nallarna kommer att råka mest illa ut?
Vi ska flytta sex dagar före julafton. Att flytta med två barn som är 1,5 månad veckan före jul i så kallat snökaos är förstås inte optimalt. Men vi är glada att vi hann köpa större boende och sälja vårt nuvarande innan barnen alls kom (både inför visningshelgen och dagen för kontraktskrivandet vaknade jag av känningar i magen och tänkte Inte än, inte än). Vi köper visserligen både flytthjälp och flyttstäd men så mycket tid till julstök finns det inte. Detta är vår enda julattiralj – en adventsljusstake sammansatt av fyra av de fem ljus som agerade rekvisita i sovrummet på lägenhetsvisningen (så mycket stake har den förstås inte, mer en tallrik att stå på).
Både Andreas och barnens moster Julia uttryckte idag lite försiktigt att jag väl borde ha tänt det största ljuset först så att ljusen skulle vara jämnkorta fjärde advent. Jag, som uppenbarligen är familjens realist, skakade bara på huvudet. Vi får nog vara glada om vi hittar tändstickor två gånger till och hinner färga vekarna svarta innan Kalle och hans vänner dyker upp i teverutan!
Igår skrev jag att det ibland blir fel när jag skriver för fort på mobilen. Ibland blir det fel när jag pratar för fort också, eller utan att koncentrera mig. Om jag sitter och ammar en halv kväll behöver jag regelbundet be Andreas att hämta saker åt mig. Om jag då säger Skulle jag kunna få en kopp te? eller Har du sett mitt Lypsyl? blir det ganska förvirrande för oss båda när jag egentligen ville att han skulle räcka mig vattenflaskan som står precis utom räckhåll eller undrar om han kan lokalisera en hårsnodd eftersom mitt hår faller ner i ögonen hela tiden.
I fredags förstod Andreas dock utan problem att Jag har redan alvat Emmiot betydde Jag har redan ammat Elliot.
E-l-l-i-o-t. Inget annat.
Jag skriver mycket på mobilen just nu och har med tiden blivit väldigt snabb i höger tumme – på gott och ont. Det spar tid som jag sällan har numera (gott). Det är riskabelt om tid saknas för korrekturläsning och telefonen gärna hjälper till att stava (ont).
Tre exempel:
Alla ord kan helt enkelt inte ersättas med varandra.
Bara fem dagar innan vi fick våra två små fick våra två, något större, katthonor nytt hem. Tre exempel på att språkbruket inte riktigt har hängt med:
Visserligen heter Alva Maya i andranamn efter just en av våra katter. Men så lika är de väl ändå inte?
Hösten 2007 var jag och min dåvarande arbetsplats på konferens. Ett pass leddes av två forskare i psykologi. Övningen bestod i att lösa en släktutredande gåta om en man på ett fotografi, visa svaret för forskarna och därefter bli indelad i mindre grupper. Inom gruppen om cirka fem personer skulle vi enas om ett svar varpå vi skulle komma överens om hur vi skulle presentera lösningen för övriga kollegor.
Det visade sig senare att i alla grupper utom vår blandades korrekta svar med felaktiga. I min grupp hade vi alla fel lösning initialt – fyra av fem delade dessutom tankevurpa. När vi skulle rita upp förklaringen gick vi dock bet. Jag stod med pennan vid ett klassiskt konferensblock och ritade fula streckgubbar när min hjärna plötsligt kopplade rätt och jag såg den korrekta lösningen framför mig. Att få med resten av gruppen var dock inte helt enkelt. Jag argumenterade och förklarade om och om igen. Det tog en stund att övertala de andra men det gick. Vi presenterade rätt svar, liksom övriga grupper.
Efteråt tog en av forskarna mig åt sidan och sa att jag verkligen hade en retorisk och pedagogisk talang som jag kunde ha stor nytta av. Han sa också att om jag skulle använda den vid fel tillfälle kunde jag leda min omgivning helt galet. Istället för att fokusera på det positiva i hans återkoppling kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete. Jag hade tagit för mycket plats och kunde tolkas som manipulativ.
Drygt fyra år senare befann jag mig i slutskedet av en knepig ivf-behandling. Jag var svår att kicka igång trots allt högre hormondoser och riskerade att bli överstimulerad på samma gång. En manlig, äldre läkare ville till slut avbryta stimuleringen och försöka på nytt två månader senare. Jag bad att åtminstone få lämna nya prover och att han skulle diskutera mig med de övriga i läkargruppen eftersom jag redan hunnit träffat fem eller sex andra läkare. När jag hade bytt rum och inväntat en sköterska som skulle ta blodprover grät jag. Jag hade tagit uppskattningsvis 50 sprutor de senaste veckorna och orkade inte börja om ännu en gång.
Sen torkade jag tårarna, åkte hem och inväntade samtalet från läkaren. Han rekommenderade oss fortfarande att avbryta och verkade inte förvänta sig så mycket diskussion om saken. Jag var dock lugn när jag argumenterade och jämförde med föregående behandling och jag upprepade gång på gång att jag absolut förstod hans utgångspunkt men att jag nu var så insatt i min process att jag var säker på att det skulle vända om jag fick mer tid. Till slut kom vi överens om att jag kunde fortsätta tre dagar med en ännu högre dos. När jag senare den veckan träffade min kvinnliga huvudläkare visade det sig att jag hade haft rätt.
Nio månader senare föddes Alva och Elliot.
Ett ord jag använde mycket de första veckorna efter förlossningen var ‘sömnskuld’.
Jag är visserligen hyfsat van vid att sova dåligt. Men inte 0-5 h/dygn i flera veckor och ändå förväntas ha aptit nog att ”äta för tre”. Värst var dock att vara två som sovit dåligt. Andreas har alltid hävdat att han inte påverkas lika mycket av sömnbrist som jag. Helt sant – om du bara mäter en enskild natt …
Elva dagar efter förlossningen satt jag i soffan under två barn som stafettåt – och hade gjort så i många timmar. Andreas hade haft träningspermis den kvällen, varit på grupplöpning i Tanto och kommit hem och sagt ”Nu känner jag mig i bra form igen!”. En timme senare försvann han.
Jag satt länge och suktade efter min vattenflaska som stod bara en halvmeter bort. Sex timmars amning av två barn måste jämställas med en halvmara i vätskeförlust. Till slut ropade jag och frågade vart han hade tagit vägen. Andreas hade somnat när han bäddade sängen.
Alva är ledsen. Eller trött. Eller har magknip. Något är det i alla fall som gör att hon gråter och inte kan somna. Ätit har hon nyligen gjort så det är inte hunger. Tror jag. Hon kanske bara vill bli upplyft och omhållen, men inte heller det hjälper. Prova att gunga henne, säger Anna, varpå jag försiktigt börjar vagga henne i min famn. Tror det är bättre om hela du rör på dig, föreslår Anna, och jag börjar smågunga hela mig. Går väl sådär, tills jag får den briljanta idén att gå all in och kombinera trösten med lite träning. Sagt och gjort – 75 benböj med 3,5-kilos vikt senare sover Alva gott. Om det är tack vare den vaggande rörelsen eller min ökade puls förtäljer inte historien.
/Andreas
Det är snökaos utomhus idag. Nyheterna handlar om trafikproblem, avstängda vägar och inställda flyg. På Facebook läser jag om vänner som går kilometer efter kilometer i brist på pendeltåg, har tillbringat fem timmar i kollektivtrafiken för att ta sig till och från arbetet eller står och stirrar på informationsskyltar på centralen. Jag ser bilder på insnöade bilar i Flemingsberg och trafikstockning i en korsning i Solberga. Flera delar en korrekturmiss från DN om att en banan är öppen på Arlanda.
Vi stannar inne. Elliot badar badbalja och Alva äter i flera timmar. Uttrycket ‘bubbla’ angående första tiden med barn har aldrig känts så passande.
/Anna (väldigt, väldigt tacksam)
Andreas har ett starkt musikintresse. Inför förlossningen såg han det som sin näst viktigaste uppgift att skaffa superljud till min iPhone (hans viktigaste uppgift var att kolhydratladda mig in i absurdum). Själv lyssnar jag oftast på texter och kan lyssna en låt sönder och samman. Jag slängde i alla fall pliktskyldigt ihop en spellista kvällen innan igångsättning –en varierande sådan insåg jag ett dygn senare.
Från spakänsla …
Efter att ha fått feber, yrsel och frossa ganska tidigt under förlossningen och därmed reviderat plan A (lustgas) och istället bett om ryggbedövning hade vi några lugna timmar. Andreas sov av och till medan jag låg och lyssnade på gamla favoriter som Carolina Wallin Pérez när hon tolkar Kentlåtar. Jag tittade på dubbla ctg-kurvor och behövde sällan andas mig genom värkarna. Fick lite finkänsligt be Andreas att avstå från superljudet eftersom jag ville ha musiken på så låg volym. Vilken spakänsla det är här inne, sa barnmorskan förvånat – och förvirrat eftersom hon kände igen låtarna men inte rösten.
… till slå mig hårt
Till slutskedet hade jag däremot laddat med musik från min träningslista på Spotify. Där kom min ”våga-låt” med. The Sounds ”Hit me” spelades första gången jag klarade en svart pist på snowboard. Sedan dess har jag lånat pistmodet och nynnat på den när jag testade wakeboard för första gången och försökte överrösta Hajentemat som ekade i mitt huvud (trots att vi befann oss i Stockholms skärgård). Jag försökte också komma ihåg melodin när vi, trots min höjdrädsla, testade via ferrata på Korsika förra året. Låten borde väl vara klockren på en förlossning?
Nja. Visserligen har jag definitivt övat mig på att möta mina rädslor genom att testa just adrenalinsporter men jag hade undervärderat hur ont något kan göra när jag komponerade spellistan. Mental note to self: nej, jag vill inte bli påmind om smärta under en förlossning. Det räcker bra som det är, tack.
Både jag och Andreas älskar John Irvings ”Hotell New Hampshire”. Om du också har läst den måste du komma ihåg björnen Earl. (Och har du inte läst den fick du just ett boktips.) Elliot har samma förmåga som Earl att komma med inpass när andra samtalar. Jag och Andreas pratar och på exakt rätt ställe bräker Elliot till, ofta i sömnen. Alva? Hon bara himlar med ögonen.
… du går din första promenad solo efter förlossningen. Från hemmet vid Mariatorget till butikerna på Götgatsbacken för en halvtimmes shopping efter en sjukskriven höst. Du tänker – berusad av sömnbrist – att detta verkligen är något som berör dina tvåhundranågonting vänner på Facebook. Du broderar ut texten, trycker på Send i mörkret på Högbergsgatan och låter sedan kontokortet glöda. Väl hemma inser du att statusuppdateringen försvann och tänker att det väl var lika bra. Men …
… två dagar senare får du en notis om att Malin någonting också har kommenterat Cliniderms post. Eftersom du inte har en aning om varför detta berör dig (du skyr ju i princip alla kommersiella sidor) klickar du fram den okända Clinidermposten. Under den berättar du tydligen för alla och envar att du ska ut och shoppa beväpnad med en liter vatten och en förpackning Dextrosol.
Den kyliga promenaden var mödan värd. Den ledde till Stortorget i Gamla stan; till våfflor med hjortronsylt och grädde, varm choklad (med ännu mera grädde) och snabbshopping* av julgranspynt och kakfatsborr.
* Det är svårt att ta god tid på sig när händerna förfryser samma sekund som vanten åker av. Det var lite lockande att värma händerna mot de smås varma ryggar. Men det gjorde vi förstås inte.
Så igår gick vi ut. Trots kylan.
Ute var det vinter …
… oavsett vilket håll vi tittade åt.
Kanske var det till och med vinter i Stockholm med norrländska mått mätt?
Vi mitt i all denna vinter.
(När jag skriver ett ord flera gånger på raken brukar jag ibland börja fundera på om det verkligen finns och stavas just så. Just nu låter ordet ‘vinter’ till exempel väldigt hitte-på …)
Kommer hem från BB och tappar tron på Wii Fit (vår enda våg):
”You’ve lost 10.2 kg in six days.” (Sant)
”Great! You’re approaching your goal at a good pace.” (O…kej)
Alva och Elliot redo för hemgång efter fem dagar på BB. Overallerna i storlek 56 var … ja, löjligt mycket för stora så fleecemunkjackorna i storlek 50 fick agera rockar.
De första dagarna på BB hasade jag runt i en sjukhusrock i storlek small eller, som det också stod på lappen, 90–100 kg. Den passade mig ”så där”. Så när jag dag fyra hade klätt upp mig i kofta och pyjamasbyxor (!) för att ta emot besök passade Andreas på att försöka föreviga mig och barnen. De verkade dock måttligt roade.
Försök 1: jag och (konfunderad) Alva.
Försök 2: jag och (skeptisk) Elliot.
Försök 3: jag och (sovande) tvillingar.
