100 dagar

Idag har jag varit mamma i 100 dagar. Många av mina blogginlägg handlar visst om tid. Jag antar att tiden aldrig har fascinerat mig så mycket som nu. I ”innan”-livet kunde ett par månader, kanske till och med något år, rulla på utan att särskilt mycket egentligen förändrades. Visst upplevde jag en hel del men livet var i grunden detsamma. Nu är skillnaden från en månad till en annan otrolig.

Barnen växer och utvecklas i helt sanslös takt. De är 14 centimeter längre och mer än tre kilo tyngre än när vi först träffades. De ler och är vakna och med. Igår råkade jag borra ner huvudet mellan deras runda magar och behövde Andreas hjälp för att komma loss med lite hår i behåll. Jag kämpar för att hinna uppleva dem ordentligt, en i taget, där de är en specifik dag eftersom de dagen därpå sannolikt är på god väg att vara någon annanstans.

Vardagen förändras nästan lika snabbt. Första månaden var en bisarr blandning av eufori, extrem sömnlöshet och utmattning. Andra månaden var en bisarr blandning av lycka, brist på rutiner, lägenhetsflytt och julfirande. Tredje månaden föll mycket på plats så snabbt att vi inte hängde med. (Han: De sover. Jag: Vad då ‘sover’? Han: Ja, de somnade. Jag: Men de kan ju inte sova nu, det är inte ens midnatt. Han: Men de sover. Jag: Jaha, men då väntar vi väl uppe tills de vaknar då? De kan ju inte sova på riktigt.)

Jag läste i veckan att det kan ta ungefär tre månader att vänja sig vid att man har blivit förälder. På ett sätt har jag vant mig. Jag ammar ungefär 130 gånger i veckan (också bisarrt) så det vore ju oroväckande om jag var helt omedveten om min nya mammaroll. På ett sätt undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig. Gör man det? Jag stirrar helt förundrat på dem flera gånger per dag. Är du verkligen min? Får just jag lyfta upp dig och nosa dig i nacken? Svaret verkar onekligen vara ja för ingen förnärmad förälder kommer och rycker dem ur mina armar så jag nosar förstulet vidare. (Andreas kommer dock ihåg tillräckligt mycket av den första tidens sömnkaos för att dra gränsen vid spjälsängen; har de somnat för kvällen får jag inte ta upp och lukta på dem.)

Alva 6/2 2013

 

4 reaktion på “100 dagar

  1. Jag tänkte på vilken otrolig lättnad och längtan de har förlöst sedan de kom till er. Det är som om älvorna dansat för er. Kanske därför jag hittar namnen hos dem: Alva och Elliot, Elliot och Alva, El-va (Älva).

  2. Hahaa..ja..precis så är det med sovrutinerna.. ”Då sitter vi uppe och väntar tills det vaknar då”! hahaa..kul. Blir inte som man tänkt sig ganska många gånger :)
    /En annan Tvillingmamma

  3. Hoppas att ni aldrig vänjer er med att vara föräldrar… över 16 år och varje dag är fortfarande en överraskning (”jaha, du tänker flytta hemifrån och jag får inte klämma dig på kinderna och pussa dig godnatt… Och vaddå, sexskämt!!!”). Njuuuuuuut… och luktar så mycket du kan (för småbarn luktar oändlig mycket bättre än tonåringar, hur än mycket man älskar dom!).

Lämna ett svar till Louise Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>