För tio veckor sedan i en sal på Södersjukhuset.
Igår i soffan.
När våra små föddes bad jag mina vänner på Facebook om hållna tummar för att de skulle växa, växa, växa. Är så glad och tacksam för att dessa vänner har magiska tummar. På tvåmånaderskontrollen igår sa läkaren om Alva Brantare än så här blir inte tillväxtkurvan. Den är som … Mount Everests nordsida! Hur mycket hon har gått upp? Ungefär en Elliot. (Alva startade på 48 cm o 2875 gr, nu 59 cm o 5396 gr, Elliot startade på 46 cm o 2605 gr, nu 57 cm o 4984 gr.)
Bara så SÖTA. <3
Wow!!! Imponerande! Era små eller ska man säga stora sötnosar är så söta där de myser tillsammans! De ser så lugna och trygga ut!
Det är visserligen snart 31 år se’n, men minnet av mät- och vägmötena på BVC är fortfarande tydligt (precis som känslan som inställde sig när barnmorskan med bekymrad min informerade de nyblivna, ovana och smått nervösa föräldrarna om att vikten inte ökade enligt normalkurvor mm) . Diagrammen jag kompletterade med nya punkter efter varje så’n möte finns omsorgsfullt arkiverade tillsammans med andra papper i ett kuvert i en skrivbordslåda…
Underbart att dem växer så det knakar